Hjärtat eller Hjärnan, vad väljer du din whisky med?

Jag skulle vilja hävda att alla whiskyälskare, för att inte tala om den där lilla klicken som kallas för whiskynördar, antingen är obotliga romantiker eller bekräftelsesökande.

Vi vill gärna tro att vi älskar en viss typ av whisky eller ett visst destilleri på grund av den där medicinala rökigheten, för att just detta destilleri gör sherrylagrad wirre som ingen annan eller för att det faktum att man använder worm tubs till kylnings-processen ger en skärskilt och helt oslagbar ton när drycken väl är upphälld i glaset. Här är jag själv inget undantag.

Vi håller alla fast vid dessa faktorer som en tvååring håller fast i sin snutte vid läggdags. Och medan vi gör detta gnuggar marknadsförarna händerna medan de skrockar förnöjt.
Missförstå mig rätt – olika sorters whisky smakar oftast på olika sätt. Hade de inte gjort det hade det inte funnits en marknad för dem alla, för att inte tala om alla blends, single casks och oberoende buteljerare. Men någonstans måste vi väl vara lite snett ute? Jag menar, något av det svåraste som finns är ju att blindprova whisky eftersom det nästan är snudd på omöjligt att pricka rätt destilleri och buteljering utan att ha någon förkunskap om drycken alls. Och ändå hävdar vi att källan si och så, eller destilleriets geografiska läge är helt avgörande för hur resultatet smakar, och att whiskyn därför är värdig vår kärlek och våra pengar.

Vi vet att vissa saker påverkar smaken. Mängden kopparkontakt, kylfiltrering, skärningspunkter, fattyper och sädesslag – för att nämna några sådana faktorer – har ofta en avgörande roll för slutresultatet. Men om det bara handlade på råfakta skulle väl varje whiskydrickare kunna fylla i ett formulär på nätet och då handla sina sorter enligt modellen “numrerad, ej namngiven flaska enligt smakmodell 1b”?

Så varför betyder destilleri eller produktnamn så mycket för oss? För mina älskade föräldrar (japp, jag hänger ut er nu, mamma och pappa) var The Balvenie Doublewood 12 länge en favorit, och precis som flertalet whiskyböcker borgade denna buteljering för kvalitet och oklanderlig smak. Ända tills deras yngsta avkomma lät dem blindprova en äldre sådan mot en nyare och de då upptäckte att den whisky de hållit så högt inte alls var så bra som när de för många år sedan började köpa den. Oops!

Just i detta fall var den något romantiska föreställningen av destilleriet och den specifika buteljeringens sentimentala värde i alla högsta grad avgörande för mina föräldrars uppfattning av det de hade i glaset.
Jag tror att vi kopplar samman val av favoritwhisky rent känslomässigt med vår whiskyidentitet. Ja ja, jag vet – här tänker du direkt “Nähädu, inte jag – JAG älskar minsann Lagavulin eftersom blablabla”. Men ärligt talat, hur många gånger har du inte fått frågan “Vilken är din favoritwhisky”, och när du har svarat då fått höra att du är si eller så som person? Dessutom, hur vanligt är det inte att man pratar om andra whiskyälskare utifrån vad de tycker om (i negativa ordalag om de är sådana som gillar “sketen blend” eller sådana som bara dricker “dyr jäkla snobbwhisky”)?

Vi väljer inte whisky bara utifrån vad som är gott. Vi väljer även vad som är gott utifrån vilka signaler det sänder andra. Vill du att andra ska tycka att du är jordnära? Välj en Famous Grouse. Vill du att folk ska veta att du har gott om deg? Köp en specialbuteljerad Ardbeg. Vill du att omgivningen ska ha koll på att du minsann kan dina grejer? Stoltsera med en oberoende buteljering av ett ofta förbisett destilleri, lagrat på specialfat och formulerat på ett sätt som gör att folk bara måste bli imponerade av din kunskapsnivå. Helst ska en gammal dammig druid ha mumlat några väl valda ord över fatet, samt slagit upp bungen i skenet av årets första fullmåne.

Har du läst såhär långt utan att gå upp i atomer är det bra. Jag fattar att du inte vill hålla med om detta, och ja – jag raljerar faktiskt en hel del. Men jag tycker ärligt talat också att fler människor (jag inkluderad!) borde kliva ur den där bekvämlighetszonen och våga tänka nytt. Eller snarare, inte tänka alls. Bara njuta utan förutfattade meningar, bara köpa utan följa gamla invanda mönster. Whisky är inte bara en konsumtionsvara, det är en känslomässig snuttefilt och en skrytvara med.
Ett destilleri som fått erfara detta är svenska Mackmyra. En gång i tiden var det kreddigt att äga Mackmyrafat, och varje officiell buteljering som släpptes inhandlades för att sedan ställas längst fram i skrytskå- förlåt, whiskyskåpet. Idag är det mer creddigt att dissa destilleriet i sociala medier och då påpeka att Mackmyra förvisso kan tillverka god whisky men att det bara sker i formen av enstaka privatfat. Jag undrar hur många som hade kunnat säga samma sak om de hade provat officiella myror helt förutsättningslöst och blint, utan en aning om vad de hade i glaset. Och här kanske den där romantiken jag nämnde i början kommer in i bilden.

Mackmyra har haft (och kanske har än idag?) en marknadsföringsstrategi som skapar ett ganska långt avstånd mellan destilleri och butelj. Istället kopplar man produkterna till generella svenska företeelser som årstider och natur och även om det knyter an till en slags nationalanda och lojalitet mot inhemskt hantverk, handlar det inte så mycket om destilleri och plats, särskilt inte om man dessutom räknar in i ekvationen de många andra svenska destillerier som numera finns på kartan och som också har tillgång till skog, mark och svenska säsonger.
Andra svenska destillerier har valt att istället hålla sig till ren hårdfakta och transparens, eller att spela på destilleriets geografiska läge och de speciella förhållanden som råder där.
Detta har visat sig vara framgångsrika PR-koncept som knutit många hjärtan (och plånböcker) till olika ställen i Sverige, och det ska bli intressant att se om denna trend håller i sig eller om romantikerna/snobbarna/nördarna letar nya jaktmarker om de nyare destilleriernas olika buteljeringar inte längre sänder omgivningen de signaler man är ute efter. Usch, så krass jag blev, eller hur?

Men jag kan ju faktiskt inte bara peka finger åt alla andra utan att rannsaka mig själv. Vilka signaler sänder jag ut med den whisky jag konsumerar eller vurmar för? Dricker jag en massa dyr whisky? Nej, det gör jag väl egentligen inte, men däremot är det till övervägande del singelmalt och specifika buteljeringar som säkert indikerar att jag både av sentimentala och nördmässiga skäl föredrar vissa destillerier.

Detta kan jag vid fråga säkert motivera med särskilda skäl, men frågan är hur relevanta dessa är. Är singelmalt bättre än andra sorters whisky? Det tror jag faktiskt inte, men däremot har den på grund av känslo- och marknadsföringsmässiga skäl högre status, vilket garanterat bidrar till att jag äger mer singelmalt än blended whisky, grain eller bourbon. Är whisky från Ardbeg bättre än Edradour, eller Springbank bättre än Glenfiddich? Det är faktiskt upp till var och en att avgöra, men det jag tänker bli bättre på är att försöka bortse ifrån vad jag “borde” tycka och faktiskt se varje droppe för vad den är: ett resultat av traditioner, hantverk – och väl genomtänkt marknadsföring.