Vad är grejen med ”oberoende buteljerare”?
Maltwhisky-crazen har spridits världen över av oberoende buteljerare. Små independent bottlers utmanade blended whisky, uppbackade av whiskybutiker. Till slut fick de med sig de stora blendinghusen som började satsa på Single Malt. Detta är berättelsen om "piratwhiskyns" framväxt och succé.
VÄLJER DU OB eller IB när du handlar whisky? När maltwhisky upphöjdes till konstart på 1990-talet var det den frågan man ställde sig. Ska jag köpa en Official Bottling eller en Independent Bottling?
Det kan tyckas självklart att destilleriet självt ger ut sin egen whisky exklusivt. Att en 12-årig Highland Park kommer från en och samma källa.
Och visst är destilleriutgåvan alltid ledande. Whiskyn som är destillerad, lagrad, ihopblandad och marknadsförd av ägaren till destilleriet.
Men det finns utmanare. Oberoende buteljeringar är whisky som saluförs av företag som köper fat från destillerier via mäklare, och säljer dem under egen etikett.
Vilken variant är bäst? Destilleriet har överlägset bäst förutsättningar. När produkten sätts ihop har man ju hela lagerhusets utbud av fat att välja emellan. En Independent Bottler (IB) har bara ett litet urval fat att jobba med.
Fast kvaliteten på utgåvan beror förstås mer på ambitionsnivån. En OB-utgåva gjord för att tillfredsställa allas smak, som är blek utan edge och inspiration, är en tråkig whisky.
IB-whisky är motsatsen. Där tar man ut svängarna för att sticka ut, och få flaskan såld på en konkurrensutsatt marknad.
Många entusiaster älskar oberoende buteljeringar eftersom de ger ett annat perspektiv på den singelmalt man är van vid.
För den som gillar Laphroaig, ger ett sherrystånkande singelfat från en oberoende buteljerare en helt annan bild av destillerikaraktären.
Under stora delar av 1900-talet fokuserade den skotska whiskyindustrin enbart på att producera blended Scotch.
Men långt innan konceptet singelmalt slog igenom, köpte oberoende buteljerare fat och gav ut till de mest initierade konsumenterna.
Whiskyn salufördes som 'pure malt' eller 'unblended whisky' från enstaka skotska destillerier. Genom att göra detta räddade IB-företagen några av dryckesvärldens förnämsta uttryck från att blandas bort i anonymitet.
Faktum är att vi har Independent Bottlers att tacka för chansen att smaka på whisky från ikoniska destillerier producerade under den gyllene eran på 1960- och 70-talen.
IB-historien har inte varit utan konflikter. Så länge de stora företagen ägnade sig åt blended whisky var det frid och fröjd.
Men när man på 1990-talet började exploatera maltwhiskymarknaden, och "plötsligt upptäckte" att den egna whiskyn redan fanns i affärerna, utgiven av någon annan, försökte man stoppa verksamheten.
I blended-cirkusen delas sprit från alla destillerier mellan aktörerna så ingen har total kontroll över whiskyn från de egna destillerierna. Det gör att fat kan ploppa upp när som helst under annat namn.
Stora drakar som Glenfiddich och Glenmorangie agerade tidig genom att skvimpa i några skopar av en annan singelmalt i den whisky man släppte iväg till blended-partners.
Det är därför omöjligt att köpa en äkta Glenfiddich Single Malt från någon annan än ägaren William Grant.
Macallan och Ardbeg, som på 1980- respektive 1990-talen, profilerade sig som singelmaltdestillerier har länge kämpat mot "IB-viruset", som man menar förminskar det egna varumärket – en halvtaskig Macallan-utgåva kan ju förstöra ryktet.
Fast det har tagit decennier för båda att minska flödet av tunnor. Bekymret var långvariga kontrakt signerade i en tid när man själva inte aktivt sålde den egna maltwhiskyn.
Idag har de stora företag som kontrollerar majoriteten av maltdestillerier i Skottland förlikat sig med företeelsen. Småföretagarna dras inte längre inför domstol för att upphöra med "piratutgivningen".
Bakgrunden är förstås att just IB-rörelsen starkt bidragit till maltwhisky-boomen, och underlättat konversionen av blendingmaltdestillerier till singelmaltvarumärken.
IB-rörelsen är idag en del av fatruljansen i Skottland, om än perifert, i jämförelse med blended- och bulkwhisky-hanteringen.
Det betyder att destillerier inte nödvändigtvis behåller äganderätten till varje fat whisky de producerar.
Vissa fat fylls och säljs omedelbart till buteljerare och flyttas till deras egna lagerhus, medan andra ligger kvar 'on location' för att skördas som singelmalt när tiden är inne.
Grundorsak till attitydförändringen är förstås att man tjänar pengar på verksamheten. Men också att destillerichefen, eller oftare blandningsteamet, kommit fram till att vissa fat inte stämmer överens med framtida releaseplaner.
Har man för många sherryfat med rökig whisky i lager, när konsumenterna efterfrågar en lättare stil, är det bara att sälja av till IBs.
Medan dessa lager är överflödiga för den ursprungliga producenten kan de vara en tillgång för den oberoende buteljeraren, som kan erbjuda fansen ett spännande alternativ till den storsäljande standardutgåva som destillatören själv ger ut.
Handel med fat och oberoende buteljering har varit en viktig del av whiskybranschen sedan starten. Det rika och spretiga utbudet hjälpte till att etablera Single Malt som ett koncept.
IB-utgåvorna har bidragit till att bygga den internationella gemenskap av whiskyentusiaster vi har idag. För nördiga whiskyfans är det en fantastisk möjlighet att kunna utforska oberoende buteljeringar för att fördjupa sig i singelmaltvärlden och njuta av whisky bortom mainstreamutbudet.
Destillerier säljer ofta sina whiskys till buteljerare under alternativa namn, antingen för att skilja dessa släpp från deras officiella sortiment eller för att följa varumärkesrestriktioner.
Highland Park till exempel, förekommer ofta som 'Unnamed Orkney' eller 'Whitlaw'. Laphroaig går under namnet Williamson (efter forna ägaren Bessie Williamson).
En annan metod destillerier använder för att skydda sitt varumärke när de säljer till oberoende buteljerare är 'teaspooning', som nämnts ovan.
Detta innebär alltså att en lagerhusarbetare tillsätter några droppar whisky från ett annat destilleri till ett fat med singelmalt. Detta sista tillskott gör att whiskyn inte längre kan kallas Single Malt, utan måste betecknas som Blended Malt.
Den tillsatta whiskyn påverkar inte smaken märkbart, eftersom mängden är obetydlig jämfört med det ursprungliga innehållet i fatet, men det hindrar buteljerare från att marknadsföra whiskyn med destilleriets namn.
Det är därför det inte finns någon pirat-Glenmorangie därute. Westport kallas blandmalten som innehåller några droppar av ett annat destilleri. Burnside är Balvenie med några droppar Glenfiddich. Wardhead är istället Glenfiddich med en skvätt Balvenie.
Det finns ett tydligt ömsesidigt förhållande mellan oberoende buteljerare och destillerier. Exempel som det tidigare stängda Port Ellen belyser hur oberoende buteljerare kan forma ett destilleris rykte.
Genom sina släpp spelade buteljerare som Gordon & MacPhail, Signatory, Cadenheads och Douglas Laing en viktig roll i att höja Port Ellens status, vilket slutligen påverkade Diageos beslut att återöppna destilleriet efter årtionden av träda.
Ett annat exempel är Glen Grant på Speyside som var "världskänt" i Italien, men hemma i UK salufördes i lyxigare, högre åldrar IB-firman Gordon & MacPhail.
Historien om Scotch har alltid kretsat kring blended whisky. På den tiden då blended var kung, var malt-destillerier inte riggade för att ge ut whisky under egna varumärken.
Istället producerades sprit som såldes via mäklare till blendinghus eller ibland till egna blendingverksamheter.
Under mitten av 1900-talet gavs mycket lite tanke åt destilleriet som ett varumärke i sig självt, eftersom den mesta nyproducerade spriten såldes till tredje part.
Denna modell bestod fram till 1970- och 80-talen då whiskymarknaden började förändras. Spekulativa handlare köpte nyproducerad sprit och lagrade den i fat med hopp om att den skulle efterfrågas av blendinghus i framtiden.
Mäklarna underlättade dessa transaktioner och fungerade som mellanhand mellan destillerier och handlare samt blendinghus.
Whiskyindustrin genomgick en betydande nedgång under 1980-talet, känd som 'whisky loch', när ett överskott orsakade ett kraftigt ras i efterfrågan.
Detta fick företag att tveka inför investeringar i whiskyproduktion och lämnade bara ett fåtal mäklare och whiskyhus på marknaden.
Det var under denna period som oberoende buteljerare började få fotfäste. Företag som Gordon & MacPhail och Wm Cadenheads – redan etablerade aktörer – tog tillfället i akt att köpa överskottslager till bra priser.
Gordon & MacPhail hade förespråkat singelmaltwhisky långt innan det blev modernt och agerade utgivare av destillerier som inte alls marknadsfördes av de företag som ägde dem.
Om du ville ha en flaska Mortlach på 1960- eller 70-talet var Gordon & MacPhail din självklara källa.
Detta symbiotiska förhållande hjälpte till att bana väg för andra oberoende buteljerare, som Cadenheads, att skapa sig en nisch på marknaden genom att erbjuda singelfat, whisky utgiven vid fatstyrka samt limiterade batchutgåvor.
På 1980-talet exporterade dessa buteljerare whisky till växande marknader i Italien, Japan och Tyskland och hjälpte till att popularisera singelmalt internationellt.
IB-sfären växte ytterligare med etableringen av Signatory 1988. När efterfrågan på premiumwhisky tilltog, ökade också konsumenternas intresse för singelmalt, som alternativ till blended whisky.
Återförsäljare började aktivt marknadsföra Single Malt till kunder som gillade premium-blends. Oberoende buteljerare var också bra på att stödja återförsäljare, vilket hjälpte singelmalt att blomstra.
Dessa insatser omvandlade vad som tidigare var en nischprodukt till en populär och bestående kategori. När marknaden för singelmalt växte, och nya whisky-destillerier öppnades världen över, ökade också antalet oberoende buteljerare.
Idag finns fler independent bottlers än någonsin, och med ökad konkurrens kommer innovation. Etablerade buteljerare, med tiotusentals fat ackumulerade under decennier, kan planera sina släpp med större lätthet.
Medan den nya generationen fokuserar på att attrahera en bredare publik till whiskyvärlden, med hjälp av kreativ konceptualisering och experimenterande med en mångfald av fatstilar.
Whiskydrickare som varit med länge kan numera hitta Islaywhisky-favoriten lagrad i mezcalfat, eller sin Speyside-kärlek lagrad i fruktiga calvadosfat.
Singelmalt har aldrig kunnat fås i en så variationsrik uppsättning av fat från hela världen – en innovation som drivs av oberoende buteljerare.
IB-genren har många uttryck. Alltifrån singelfat, småbatcher och utgåvor som utmanar ett destilleris husstil till blandmalt eller den förbisedda genren grainwhisky.
Oberoende buteljerare har något att erbjuda varje whiskyentusiast. Genom att ge oss fat som destillerier inte kan eller vill släppa ifrån sig, ger de ett fräscht perspektiv på whisky och öppnar dörren för ett otroligt varierat utbud av maltwhisky – hurrah!
Kända och okända Independent Bottlers
Gordon & MacPhail Troligtvis den mest kända oberoende whiskybuteljeraren. Gordon & MacPhail började som en grosshandlare med egen butik i Elgin på Speyside år 1895. På 1950- och 60-talen gav man ut huswhiskyn från några av de idag mest kända destillerierna i Skottland. Långt innan Macallan buteljerade sin egen maltwhisky, skickade Gordon & MacPhail destilleriets whisky världen över.
Företaget äger nu Benromach-destilleriet och startade Cairn längre upp i Speydalen sommaren 2022. Firman förblir familjeägd av ättlingar till en av de ursprungliga anställda, och är nu en av världens största oberoende whiskybuteljerare. Deras stora lagerhus huserar ett imponerande urval av whiskys, där årgångarna sträcker sig långt tillbaka på 1900-talet, whisky som fortfarande utvecklas och väntar på det perfekta ögonblicket att skördas!
William Cadenhead Wm Cadenhead grundades 1842 i Aberdeen på 47 Netherkirkgate där man var baserad i 130 år och handlade med vin och sprit. Det var arvtagaren Robert Duthie som styrde om verksamheten med inriktning på 'independent bottling'. Hans specialitet var att göra blandmalter baserade på de fat han hade tillgängliga.
Cadenheads följde inte med sin tid och 1972 gick lagret med whisky och rom på exekutiv auktion. Firman köptes av J & A Mitchell & Co, företaget bakom Springbank, och verksamheten flyttades till Campbeltown.
Cadenhead satsar på bredd. Man är stora på rom och världswhisky. Den skotska maltwhiskyn ges ut i serier som Original Collection, Chairman's Stock och Enigma. Men framförallt har man en egen butikskedja i UK med affärer i Campbeltown, Edinburgh och London där serien Authentic Collection säljs exklusivt.
Signatory Signatory grundades 1988 av Andrew Symington, tidigare chef för Prestonfield House Hotel i Edinburgh och kurator för hotellets whiskyutställning sedan slutet av 1960-talet. Idag äger företaget även Edradour-destilleriet i Pitlochry, och det är där bland pannorna man hittar Andrew Symington, eller i lagerhuset där han väljer ut de nästa whisky att buteljera.
Douglas Laing Ursprungligen förenade under Douglas Laing-paraplyet, delade bröderna Fred och Stewart Laing upp företaget när deras barn blev vuxna. Fred och dottern Cara leder nu Douglas Laing, medan Stewart tillsammans med sina söner Scott och Andrew driver Hunter Laing.
Douglas Laing är som buteljerare känd för sitt utbud av blandmalt som Big Peat och Scallywag, samt singelmalt under etiketterna Old Particular och Provenance. Laing-lagren är alltid välfyllda, och de senaste skatterna antyder att Fred Laing fick sin rättvisa andel av fat när företaget delades.
Hunter Laing Hunter Laing fokuserar på single cask-whisky och fick med sig de klassiska serierna Old Malt Cask och Old & Rare vid uppdelningen. Nu har man lagt till The Sovereign och singelgrainwhisky i sortimentet.
Medan Douglas Laing har mer påkostade flaskor, tar Hunter Laing en mer traditionell oberoende buteljerarapproach med enklare, mer generisk design. Hunter Laing äger också Islay-destilleriet Ardnahoe och har tagit in Bruichladdichs tidigare master distiller, Jim McEwan, som rådgivare, vilket signalerar spännande tider för företaget.
Adelphi En oberoende buteljerare med en lång historia som kan spåra sina rötter till byggandet av Loch Katrine Adelphi-destilleriet i Glasgow 1826. År 1932 hade destilleriet slutat producera och 1971 hade det rivits – nu ligger Central Glasgow Mosque på platsen. Namnet återupplivades dock 1993 avättlingen Jamie Walker som 2004 sålde firman. 2014 öppnade man Ardnamurchan-destilleriet, vilket startade ett nytt kapitel i företagets historia.
Elixir Distillers En av pionjärerna för onlinehandel med whisky, The Whisky Exchange, har förstås egen utgivning. Det är grundaren Sukhinder Singh som står bakom Elixir. En buteljeraren med ett mångsidigt urval av whiskys och andra spritsorter. Härifrån kommer Port Askaig, Elements of Islay, The Single Malts of Scotland och Black Tot rom. Företaget äger också två destillerier: Tormore på Speyside och det kommande Port-n-Truan i Port Ellen på Islay.
av Henric Aflodal 18 mars