Varför dricker vi whisky?

Många har säkert någon gång ställt sig frågan "varför dricker vi egentligen whisky?" -och lite mer personligt, "varför dricker jag whisky?" Ska man vara petig provar jag nog whisky, eller smakar, snarare än dricker.

Jag läste en gång två poster i den mycket trevliga och härliga Facebook-gruppen Dagens dram som fick mig att fundera vidare på detta och den första var skriven av den omisskännlige Ronny Wettervik. Med sin osvikligt träffande prosa skrev han såhär:

"Helt klart ska man enbart dricka sådant som är minst "jag pinkar på mig gott" istället för halvmediokra dussinvaror. Clynelish 21yo 56,1% Whisky show London 2017. Finns ingen vettig anledning att nöja sig med mindre. Sen kommer iofs verkligheten (plånboken) ikapp en men men, det är bara att dra ner mössan över ögonen och ge benet hela vägen ner i den där 6 fot djupa gropen som väntar framöver. No Regrets. Slainte!"

Det här är ju en underbar inställning. Det är lätt att hålla med, svårt att argumentera emot: vi har bara ett liv, varför skulle vi hålla på och dricka Famous Grouse om vi har råd och möjlighet att dricka riktigt bra whisky? Var ju därför vi skippade denne som referenswhisky i sällskapet också, just för att den knappt går att dricka!

Samma dag i samma grupp slog whiskykännaren Gunnar Hede till med en lite rappare version av ungefär samma tanke: "Livet är för kort för att dricka dålig whisky" skrev han, ihop med en bild på en Springbank 14 YO bourbon wood. Jag håller med. Fast jag undrar faktiskt om inte Thomas Sundblom på Clydesdale sa det ännu bättre på en provning han höll en gång: "livet är för långt för att dricka dålig whisky". Thomas poäng var, förstås, att livet inte alls är kort, det är aslångt. Vi är här på planeten hur länge som helst, och varför ska vi då dricka dåliga grejer när vi kan dricka bra? Men grundtanken är densamma: ska vi nu dricka whisky ska vi förstås dricka bra whisky.

Under en av våra första whiskyprovningar i sällskapet en trevlig fredagskväll fick jag följande enkla fråga: "Dricker ni whisky för att det är gott eller för att det är intressant"

"För att det är gott!" svarade jag omedelbart, med stor övertygelse. Men personen som ställde frågan höll inte med, han drack inte whisky för att det var gott, utan för att det var intressant. Jo, och det kunde jag ju också hålla med om, när jag tänkte efter. Vår korta diskussion om frågan har stannat någonstans djupt inne i huvudet hos mig. Jag har grunnat på den i ett par veckor nu. Dricker jag whisky för att det är gott, eller för att det är intressant? Om jag dricker whisky för att det är gott, varför tycker jag då det är så roligt att läsa om worm tubs, pannformer, skärningspunkter, hur second-fillfat skiljer sig från first-fillfat och den japanska whiskyindustrins framväxt? Det behöver jag ju liksom inte för att kunna dricka och uppskatta god whisky?

(Det finns, såhär inom parentes sagt, en helt annan anledning att dricka whisky: för att bli onykter. Det är lätt att glömma den anledningen när en nördar ner sig ordentligt. Och så är det väl, för de allra flesta, att det är minst ett delmål vid konsumtion av whisky. Själv tycker jag, särskilt vid provningar som omfattar mer än säg fyra whiskies, att även den lättaste av onykterhet mest är ett störningsmoment. Den kommer i vägen och hindrar djupanalys av det som finns i femte  och sjätte glaset.)

Jag tänker tillbaks till årsmötet då vi bland annat provade den irländska whiskyn Hyde No1 Limited Edition Sherry Cask 10 YO där det verkligen rådde delade meningar om smakupplevelsen. En del tyckte den var helt okay medans några tyckte den var gravt undermålig och konstig och påminde om diesel, därmed föga värd att ägnas någon detaljerad uppmärksamhet. Igen, varför dricka dåligt när man kan dricka bra?

Jag och några med mig såg det inte alls så, utan drabbades i princip av en gemensam samtidigt nerdgasm: vi jublade nästan. Inte var det gott, inte - det var konstigt och rått (förstås) och ganska så bisarrt, det som var i glaset. Men det var ju så oerhört intressant! De smutsiga gummitonerna av ett nyupprivet plastgolv och verkstad ihop med kraftiga toner av sherry, hur kunde det komma sig att det smakade på det sättet? Var det fatet? Var det destillatet? Hur skulle detta ha utvecklats om det hade legat kvar på samma fat? Den där märkliga spriten förblir en av de intressantaste saker jag har stoppat i munnen.

Så kanske att jag dricker whisky för att det är intressant, ändå? Jag menar, under åren har jag provat många saker som verkligen inte har varit gott, men däremot alltid intressant. Det är en ständig jakt, inte så mycket efter god sprit som efter kunskap och upplevelser, nästan oavsett om dessa är positiva eller negativa.

Visst är det intressant med whisky!

Sláinte!